Fastighet Oy Kaapelitalo har drygt 300 långvariga hyresgäster med sina underhyresgäster. I Kabelfabriken finns bl.a. 3 museer, 12 gallerier, dansteatrar, konstskolor och många konstnärer, band och företag. Lär känna några av dom!

Farbe Oy och Galleria Käytävä

Med sina permanenta och tillfälliga användare är denna korridor fylld av energi, nya tankar, idéer och samarbetsmöjligheter. En sådan Kabelfabrik som vi en gång drömde om. - Farbe Oy och  Galleria Käytävä / Ulla Kuronen, bildkonstär (Foto: Outi Törmälä, Quiet)

”Jag blev bekant med Lukas-konstnärsfärger när vi bodde några år i Stockholm. När vi sedan återvände till Finland, märkte jag att färgerna inte fanns att få här. Lukas dåvarande vd föreslog att jag skulle grunda ett företag och börja importera dessa konstnärsfärger till Finland. Lyckligtvis visste jag inte då vad jag gav mig in på: långa dagar och massor med pappersarbete – och två små döttrar under skolåldern hemma som också ville ha min uppmärksamhet. Tiden räckte inte alltid till för eget måleri. 

Vi kom till Kabelfabriken bland de första år 1989. Vi hade hört ryktesvägen att det fanns lediga arbetsutrymmen här. Någonstans i fabriken hördes det ännu ett surrande ljud från Nokias maskiner samtidigt som det ekade fint i den tomma Sjökabelhallen. Ingen – inte ens konsulten som hade fått i uppgift att hyra ut lokalerna – hade det minsta lilla hum om vad som höll på att ske. Men konstnärsögonen såg redan färger på väggarna, liv i korridorerna, dristighet och mod. 

Till sist blev vi anvisade det optiska kabellaboratoriets lokaler på andra våningen. Varje hyresgäst skulle bygga en mellanvägg själv – det var början till en fungerande gemenskap. Farbe hittade sin naturliga plats på Kabelfabriken; jag målade och betjänade kunder som huvudsakligen var konstnärer som hade sitt säte på fabriken. Den ekonomiska framgången var inte ens då det viktigaste utan möjligheten att få vara med i utformningen av en enastående konstnärsgemenskap och det egna skapandet. Utöver konstnärerna hade vi också leksakslager, snickeriverkstad, fiskskinnsgarvare och tillverkare av handgjort papper som gav perspektiv till livet. Ibland rann vattnet från papperstillverkningen genom taket och gav sin slumpmässiga touch på mina akvareller. 

På den tiden hade Kabelfabriken inget eget kontor, så alla kom förbi vårt ställe. Dörrarna stod alltid öppna. Farbe var en kombinerad informationstjänst, terapimottagning och mötesplats.

Eftersom vi kände en viss oro över det unika husets framtid, grundade vi föreningen Pro Kaapeli r.f. Mitt i den djupaste recessionen gick Helsingfors stad med på Pro Kaapelis förslag på att överlåta huset för kulturverksamhet som en organisation som själv sörjer för sin lönsamhet. Genom att aktivt delta i den offentliga debatten lyckades vi avvärja de värsta hotbilderna om att hela byggnaden skulle rivas ner. Resultatet blev en kombination av konst, media, kroppskultur och kommersiell verksamhet.

De kala väggarna på vår våning lockade till att grunda galleriet Käytävä i samarbete med Kabelfabriken. Utställningarna fungerar som ett skyltfönster för hela huset, och många gästande grupper börjar ofta sin rundvandring i huset från just galleriet. Vid sidan om allt annat har jag allt sedan början också haft ansvar för husets konstnärers utställningslokal.

Med sina permanenta och tillfälliga användare är denna korridor fylld av energi, nya tankar, idéer och samarbetsmöjligheter. En sådan Kabelfabrik som vi en gång drömde om.

Tjugofem år är en lång tid i en människas liv – i den finns både stunder av lycka och lite mörkare toner. Men vi tar hand om varandra.

Och visst är det lyxigt när strömmingen börjar gå uppströms och du kan hämta ditt metspö från hörnet av rummet och fiska dina egna fiskar till middagen från Kabelfabrikens brygga.”

Dansteater Hurjaruuth

Den finns en viss grovhet i den gamla fabriksbyggnaden som passar oss och gör Kabelfabriken till ett enastående ställe i Helsingfors kulturliv. Varje besökare kan utforma lokalerna så att de avspeglar just hans eller hennes behov och intressen. - Dansteater Hurjaruuth / Arja Pettersson, teaterchef (Foto: Outi Törmälä, Quiet)
 
”I början av 90-talet meddelade Helsingfors stad att den kommer att hyra ut lokalerna på Kabelfabriken för kulturell verksamhet. Fram till det hade Dansteater Hurjaruuth haft sitt kontor och små träningslokaler i en villa som vi hade renoverat i Sockenbacka.

På den tiden var hela Kabelfabriken ett öppet utrymme och Nokias arbetare gick ännu runt i huset med sina overaller. Det öppna utrymmet delades sedan upp i mindre lokaler så att vi fick en lokal för våra uppträdanden, en foajé samt ett förråd för kostymer och en verkstad. Det var en stor förändring: en turnerande teater fick egna, permanenta utrymmen.

Det dök hela tiden upp nya konstnärer till Kabelfabriken. Gemenskapen i Finlands största kulturcentrum började ta form så småningom. Men Hurjaruuths väg var inte lätt: det var endast få som på den tiden kom för att titta på danskonst. Men Kabelfabriken som arbetsmiljö kändes omedelbart rätt, eftersom vi på Hurjaruuth ända sedan början har satsat på att jobba fördomsfritt och kombinerat olika konstformer och -områden.

Vintercirkus kom med i repertoaren år 1994. Till en början visade vi vintercirkus på vår egen scen och i Sjökabelhallen (Merikaapelihalli). Pannhallen (Pannuhalli) renoverades i början av 2000-talet till cirkuslokal, och i ett senare skede fick vi mera tränings- och kontorsutrymme. Pannhallen är helt perfekt för cirkus: i hallen är det lätt att skapa en värld som lämpar sig för temat och sprida den glada stämningen även i kaféet och i foajén. I ett kulturhus som Kabelfabriken får besökarna dessutom tillträde till museiutställningar, gallerier, bokhandeln och kaféet.

Vi ville utveckla vårt samarbete. Cirkusskolans Tomteskola inledde sin verksamhet år 2005 när Vintercirkusens luftakrobat anmälde sitt intresse att leda cirkusgrupper för barn. Sedermera har vi utvidgat vår utbildningsverksamhet till cirkusworkshops för proffs och skolelever. Och våra internationella festivaler är inte att förglömma: dansfestivalen Ruutia! samt Den röda pärlan (Punainen helmi) för kvinnliga clowner.

Den finns en viss grovhet i den gamla fabriksbyggnaden som passar oss och gör Kabelfabriken till ett enastående ställe i Helsingfors kulturliv. Varje besökare kan utforma lokalerna så att de avspeglar just hans eller hennes behov och intressen.”

Zodiak

Filosofin – det att man inte investerar i väggarna utan i innehållet – tilltalar mig. - Zodiak / Harri Kuorelahti, konstnärlig ledare (Foto: Zodiak, Jenni Kivelä: Kleine Monster / Marko Mäkinen)

”Zodiak, tidigare Zodiak Presents, grundades år 1986 och anlände till Kabelfabriken i december 1989. Tanken var att vistas i lokalerna en kort tid, men med hjälp av lite ekonomiskt stöd kunde Zodiak hyra Högspänningslaboratoriet – som idag fungerar som restaurangsal – för tre månader. Zodiak brann för sin sak och ville verkligen visa vad den går för. Ungefär det första vi gjorde var att vi startade dansfestivalen De nya dansmakarna (Uuden tanssin tekijät). Festivalen pågick i två och en halv månader och bestod av fem olika föreställningar. Den fick mycket beröm och bidrog till att Zodiak blev en bestående del av Kabelfabrikens allt starkare sammanslutning av kulturaktörer och konstnärer.

Hösten 1991 hade Zodiak sin sista föreställning i Högspänningslaboratoriet; den höga lokalen skulle renoveras och omvandlas till en restaurang. Zodiak hittade ett ersättande hem i en liten sal i F-trappan som idag inhyser teatermuseet. Turbinsalen fick Zodiak bekanta sig med efter renoveringen om ungefär ett år. Den vackra och i övrigt välfungerande lokalen saknade en foajé, vilket gjorde att det var rätt så exotiskt att stå och vänta på att föreställningen skulle börja – speciellt i vinterkylan.

Centret för nydans Zodiak föddes år 1997 när undervisningsministeriet fattade det kloka beslutet om att också Centret för nydans skulle omfattas av teater- och orkesterlagen. Statsstödet ökade, stödet från staden likaså. Zodiak inledde sin verksamhet på den egna scenen Zodiak Stage. Idag har vi verksamhet och föreställningar även i Pannhallen och i två studior. Vi har också fått i uppgift att fungera som ett regionalt danscenter i Helsingfors. Vår uppgift är att stödja konstnärer i regionen och att fungera som en port som leder in i dansens värld.  

Vi har alltid trivts bra på Kabelfabriken. Filosofin – det att man inte investerar i väggarna utan i innehållet – tilltalar mig. Vi har årligen närmare 30 olika produktioner av vilka omkring 15 är uruppföranden. Vi fokuserar på att ge sysselsättning åt frilanskonstnärer i våra produktioner samt på det publikarbete som vi gör på våra workshops, möten med konstutövarna och på olika kurser och föreläsningar.  

Vi har velat profilera oss som ett ställe som får folk att tänka: ’Jaha, Kabelfabriken och Zodiak, där finns ju alltid föreställningar och där ser man vad som sker inom danskonsten’. Kabelfabriken har flera attraktionsfaktorer när det gäller just dans: allt fler aktörer och dansskolor söker sig hit och öppnar sin verksamhet just här.  

Vår ledstjärna är att vi respekterar konst och det konstnärliga och samarbetar med våra danskonstnärer. Jag tror att det leder till hög kvalitet: de verk som kommit till på Zodiak turnerar flitigt utomlands och har nått internationell framgång. Om Kiasma innebär hög kvalitet inom modern konst, ger vi motsvarande kvalitetsstämpel på nydans.”

Fanny Tavastila

Jag upplever att det rådet en god sammanhållning i Kabelfabriken. Alla tar hand om varandra och menar väl. - Fanny Tavastila, bildkonstnär (Foto: Outi Törmälä, Quiet)
 
"Jag hade mitt första arbetsrum i Berghäll. Det var ett härligt ställe som jag fick dela med härliga människor. Det var som en liten gemenskap, ett annat hem. När det sen var dags att flytta därifrån, var Kabelfabriken ett naturligt val. Och också en dröm. Det fanns en varm och levande stämning på Kabelfabriken som lockade mig. Jag tänkte att det säkert var ett idealiskt ställe att jobba på. Att jobba som bildkonstnär kan tidvis vara ensamt, och tanken om att det finns en massa kreativt arbete bakom varje dörr på Kabelfabriken kändes både fascinerande, viktigt och inspirerande – och på något sätt tryggt.
 
Till en början jobbade jag många år som inneboende hos olika konstnärer. Det kändes tidvis tungt att konstant vara tvungen att flytta, men samtidigt var det också otroligt lärorikt. Jag fick uppleva många olika utrymmen och bildade så småningom en uppfattning om hurdant utrymme jag själv skulle vilja jobba i. År 2008 fick jag för första gången flytta till ett eget arbetsrum. Det var ett av de minsta i hela huset – cirka två gånger fem meter stort – och alldeles fantastiskt! Jag var så lycklig. Med tiden blev mina målningar större till storleken, och länge gjorde jag så att om jag skulle måla från en annan vinkel, fick jag bära målningen ute i korridoren, vända på den och ställa den sedan tillbaka i arbetsrummet igen. När jag flyttade in i mitt nuvarande arbetsrum, fick jag bara lust att dansa! Så rymligt kändes det. Men så småningom har även detta rum blivit fyllt av målningar och allt annat som hör till arbetet. Nästan alla mina möbler är begagnade; jag har hittat dem på flaken eller från återvinningsrummet här på Kabelfabriken. Det känns fint att det finns ett återvinningssystem som sparar naturen, åtminstone litet.  
 
Också i det här arbetsrummet vetter fönstren mot norr. Det passar mig fint, eftersom då är ljuset ganska oförändrat hela dagen. Jag både målar här och gör allt annat möjligt som hör till konstnärsyrket – ibland känns det att allt det andra tar en förvånansvärt stor del av min tid. Min dröm är att jag på ett organiserat sätt kan planera min tidsanvändning – och mina rum – så att jag kunde göra vissa jobb på vissa ställen. För tillfället håller jag på med stipendieansökningar, transporterar målningar, skissar inbjudningskort och fyller i skattedeklarationer – mitt i alla mina målarfärger. Jag går väldigt intuitivt över från ett arbetsskede till ett annat.
 
Eftersom målning i sig och allt tankearbete är ganska ensamt, är det härligt att restaurang Hima & Sali finns en trappa ner. Stämningen där är så välkomnande och varm. Känner du för att prata med någon, hittar du allt som oftast någon du känner och kan småprata eller dela konkreta tips med. Arbetsrummen är för intensivt skapande och man respekterar andras arbetsro. Jag upplever att det rådet en god sammanhållning i Kabelfabriken. Alla tar hand om varandra och menar väl.
 
Musiken har alltid varit viktigt för mig och den har också en stor roll i min målning. Det handlar om rytm, olika toner och stämningar, glädje och sorg och en massa annat som musiken bär med sig och som genom mina händer förs över till målarduken. Jag har nyligen också hittat dansen och är så lycklig över att jag får börja mina måndagsmorgnar på Tamara Rasmussens dansinstitut och dansa balett till en riktig pianist. Man kan njuta av huset på så många olika sätt. En av mina drömmar är att man någon gång skulle ordna Kabelfabrikens egen festival med band, dansare, fotografer, bildkonstnärer och andra som verkar i huset. I väntan på det är jag lycklig varje morgon när jag kommer hit, kliver upp för trapporna, öppnar dörren till mitt arbetsrum och får starta en ny dag.”

Arkki, Arkitekturskolan för barn och ungdomar

Om vi bara vill, kan jag och eleverna besöka gallerierna varje dag eller bekanta oss med konstnärernas arbetslokaler. Hissen som inrymmer en bil är elevernas favorit, de synliga motvikterna gör att upplevelsen blir väldigt illustrativ och lärorik. - Arkki, Arkitekturskolan för barn och ungdomar / Pihla Meskanen, rektor och grundare (Foto: Outi Törmälä, Quiet)

”Arkitekturen togs med i grundundervisningen i konst år 1993 tillsammans med cirkus. Min mamma Tuuli Tiitola-Meskanen satt som expert med i undervisningsstyrelsen arbetsgrupp för konstfostran just då och frågade mig – en arkitektstuderande – om jag tillsammans med min studiekompis ville grunda en instans som skulle erbjuda grundstudier i arkitektur för barn. Jag tackade omgående ja till förslaget. Som ung är man lite galen.

På det sättet grundade vi Arkki: jag, min mamma och Miina Vuorinen.

Till en början kändes tanken främmande för många. Man tänkte att om barnet lär sig om arkitektur, måste man sikta på att barnet blir arkitekt. Det är konstigt. Många börjar ju till exempel spela fiol när de är 4 år utan att de vill bli yrkesviolinister.

Inledningsvid hade Arkki undervisning för 7–14-åringar, men idag kan man börja som 4-åring och fortsätta ända upp till gymnasieåldern. Sammanlagt cirka 600 barn deltar i vår undervisning varje vecka. ”Lite motvikt till hockey”, som en mamma en gång sade.

Vi ordnar grundundervisning i konst på kvällar och veckoslut. Dessutom besöker våra lärare olika skolor och undervisar. Vi får också dagligen besök av barn från Esbo inom ramen för kultur- och motionsstigen Kulps samt olika deltagare från företag som deltar i workshops kring arbetsmiljö. Under de senaste åren har vi ordnat en del öppna tillställningar, och under Konstens natt har vi alltid en egen workshop på Kabelfabriken. På sommaren håller vi kortare kurser, i likhet med andra aktörer på Kabelfabriken som ordnar konstundervisning. Kojbyggarna och modellbyggarna gör utflykter till näromgivningen om vädret tillåter – i bästa fall kan de ta sig ett dopp i Sandviken.

Vi kom till Kabelfabriken från Grankulla år 1996. Jag studerade på arkitekturavdelningen som hade egna lokaler här. Vi visste att utrymmena skulle lämpa sig väl för våra behov. Samtidigt var det många som var intresserade av dem. I våra nuvarande lokaler hölls en kurs på magisternivå, och jag visste att hyresgästen snart skulle flytta ut.

Kabelfabriken fungerar bra för oss. Det är lätt och tryggt att röra sig i huset med barnen. Om vi bara vill, kan jag och eleverna besöka gallerierna varje dag eller bekanta oss med konstnärernas arbetslokaler. Hissen som inrymmer en bil är elevernas favorit, de synliga motvikterna gör att upplevelsen blir väldigt illustrativ och lärorik.

Flera barngrupper deltog nyligen i konstnären Jaakko Niemeläs konstprojekt där de fick fungera som skuggbilder. Sådant här är lätt att ordna med de olika aktörerna i huset. En gång tillverkade eleverna Kabel-reliefer av lera som man sedan hängde upp i husets traditionella julgran.

Vi kunde kanske ha mera utrymme, eftersom vi behöver mycket plats för allt arbetsmaterial och de arbeten som barnen har gjort. En gång när jag tog utländska gäster till Kabelfabriken för att bekanta sig med vår verksamhet, trodde de att hela huset var i Arkkis besittning. När de sedan såg våra lokaler på cirka 300 kvadratmeter, var vi alla ganska roade.”